Stigen här, ned mot Åkersberget, slingrar sig fram i en dal mellan block och stenar. Mot sluttningarna finns täta buskage av slån och fläder där mängder av småfåglar brukar söka skydd. Överallt i dalen finns storvuxna tallar med förvridna, slingrande stammar och uppsprucken gråaktig bark. Barren i de breda kronorna är långa och kraftiga. Den art av tall som det här är frågan om heter svarttall (Pinus nigra) och inplanterades på Kullabergs öppna marker och på andra blåsiga platser längs Öresundskusten under slutet av 1800-talet.

Trädet är mycket tåligt för vind och saltstänk och förekommer i Österrikes alpområden. Enligt senare undersökningar anses emellertid att den enda naturliga svarttallskogen växer i södra Italien. Hur som helst blev odlingen av trädet längs Öresund en framgång. Stora delar av Kullaberg täcktes av välvuxna svarttallskogar under större delen av 1900-talet. Som naturreservat skall berget endast hysa inhemska arter. Detta tillsammans med att skogarna blåste ned under senare delen av förra seklet gjorde att tallen endast finns kvar på några få platser, som här. Träden vittnar därmed om en tidigare period i bergets markhistoria.

Vi befinner oss innanför Åkersberget, en kraftig rundad bergstopp ute i havet, som skymtar söderut bakom buskarna. Berget har fått sitt namn av en åker som en gång fanns här. Den övergavs och växte igen bl.a. med slånbuskar. På andra sidan staketet har buskarna röjts bort och en betesmark med fin torrängsvegetation håller på att växa fram. Följ avtagsstigen ner till utsiktsplatsen ovanför stupet genom slånbuskagen som tuktats av vinden till låga svepande former.

Väl framme kan man blicka ut den västligaste udden och uppleva en av de bästa utsikterna över Kullabergs steniga och söndersprängda kustbranter. Bergryggar bildar spetsiga uddar och fragment finns kvar ute i vattnet i form av små öar eller raukar. I vikarna mellan uddarna finns klapperstensfält som på Kullaberg kallas ”malar”. Namnet kommer av att vågorna får stenarna att rulla mot varandra vilket ger ett karaktäristiskt ljud. Detta medför också att kanterna på stenarna slipas av så att de blir helt runda.

Kullaberg består av bergarten gnejs som med tiden har spruckit upp både tvärs och längs bergets huvudriktning. I sprickorna har magma trängt upp och bildat de mörka bergarterna amfibolit och diabas. När man ser ut över kustlinjen kan man lätt observera denna variation med stråk av ljusröd gnejs och svartbruna amfibolitklippor. Dessutom är alla klipporna svarta vid vattenlinjen och ett stycke upp. Detta beror på förekomster av mörkfärgad saltlav (Verrucaria maura). Topparna på stenar och klippor är ofta gulfärgade av exempelvis vägglav (Xanthoria parietina), som trivs i den kväverika miljö som uppstår av fågelträck. Stenarnas sidor kan vara gråa av flikiga brosklavar (Ramalina ssp), som uppskattar saltstänk från havet.

Havet har också gröpt ur grottor i bergväggen under en period (Litorinahavet) när havets vattenyta var ca 10 meter högre än nu. Rakt under oss ligger Lahibiagrottan, 6 meter djup, som kan nås om man klättrar ned vid vägvisaren på brantkrönet till höger. Vid sidan om ligger några mindre grottor. Halvvägs ut mot fyren, bakom den svarta udden finns ”Silvergrottan” som tillkommit genom stenbrytning. På 1500-talet trodde man att den glimmerhaltiga bergarten var silvermalm och man gjorde ett försök att bryta denna. Dock visade det sig ganska snart att man tagit fel.

Fortsätt vandringen längs ”Röda stigen”. Strax före övergången in till betesmarken finns ytterligare en avtagsstig som leder ned till Åkersberget och Åkerslån, en liten vik som når djupt in i berget. I viken tog men en gång i land kol. Detta bars sedan, ofta som stora stycken, upp till fyren längs den väg som nu är stig – ett verkligt slitgöra. Om man behärskar dykning kan man nå en undervattenstig utanför berget från viken. Där finns typiska bälten av organismer på olika djup i havet väl utvecklade.

Vi befinner oss på den stora fäladsmarken på västligaste delen av Kullaberg i närheten av Igla mosse. Tidigare betades området och var öppet. Fram till på 1960-talet fanns det här en planterad svarttallskog men den blåste ned under kraftiga stormar. Istället planterades ek eftersom detta trädslag anses vara det naturliga i nordvästra Skåne (se vidare vid punkt 9). Eken är uppblandad med björk, vilket sker naturligt på denna typ av marker.

Planteringen kommer inte att utvecklas till skog utan ska framöver vara en del av den nyetablerade betesmarken på Västra Kullaberg. Betesdjuren får gå in i skogen som kommer glesas ut i etapper. Resultatet kommer bli en öppen hagmark med glest stående ekar, en naturtyp som torde ha varit vanlig på berget före de stora skogsavverkningarna som följde efter 1500-talets slut.

Om man går genom skogen norrut stöter man på Igla mosse, ett fuktstråk omgivet av sälg och vide med höga starrarter och våtmarksväxter.

Fram till 1980-talet växte här en högstammig tät svarttallskog som endast lämnade de högsta kullarna och några gläntor ut mot havet öppna. Kartor från tidigare sekler visar att bergsplatån i stället var en stor öppen ljunghed med spridda enbuskar, en så kallad fäladsmark. Denna hade under slutet av 1800-talet planterats igen med svarttall, vilken efterhand bildade skog under 1900-talet.

Inventeringar av svarttallskogens markvegetation på 1970-talet visade att många arter i den ursprungliga fäladsvegetationen dröjde kvar i gläntor och mellan träd, som trots stora kronor släppte ned en del ljus till marken. Tanken väcktes att avverka skogen och att genom betning av hygget åter få tillbaka den gamla heden. Idén realiserades först när all skog blåste ner under kraftiga stormar på 1980-talet. Stormfället rensades och man satte in får för att beta. Senare kompletterades fåren med nöt av rasen ”Highland Cattle” som visade sig mer effektiva vad gällde att hålla vegetationen låg.

I dag har heden återuppstått och när man vandrar över vidderna kan man blicka ut över hela yttre udden. Den tidigare hedens växtarter håller på att sprida sig i den täta gräsvegetation som etablerades när träden försvann. I början var det mestadels kruståtel som tog över, men nu sprider sig stenmåra, blodrot, liten blåklocka, grässtjärnblomma, blåbär och ljung - alla arter som hörde hemma på den tidigare fäladen (Deschampsia flexuosa, Galium saxatile, Potentilla erecta, Campanula rotundifolia, Stellaria graminea, Vaccinium myrtillus, Calluna vulgaris).

I och med att heden öppnades frilades ”Stora Hagetornsbacke”, en kulle centralt på heden. På toppen ligger ett stort flyttblock ditfört av inlandsisen. Detta döptes omkring 1850 till ”Kung Döses sten” och den fungerade som ett utflyktsmål för dåtidens turister.

Om man tittar åt väster ser man Kullens fyr. Man tror att det har funnits fyrverksamhet i mer än 1 000 år på Kullaberg. 1561 byggde den danske kungen Fredrik II tre vippfyrar som placerades på Kullen, Anholt och Skagen.

Nedanför backen i en sprickdal ligger Kulla mosse eller som den traditionellt kallats Grällinge mad. Egentligen är den varken en ”mosse” eller en ”mad” (=våtmark) utan en sjö med öppet vatten omgivet av ett smalt gungfly med myrvegetation. Ute i vattnet finns glesa vassar av blåsäv och kaveldun (Schoenoplectus tabaernemontani, Typha angustifolia).

I mattan av vit- och björnmossa (Sphagnum spp, Polytrichum commune) och längs stranden finns bl.a. olika starrarter, ängsull, kråkklöver, sileshår och kärrviol (Carex spp, Eriophorum angustifolium, Potentilla palustris, Drosera rotundifolia, Viola palustris).

Björken är ett pionjärträd som genom fröspridning vandrar in på alla öppna marker, ofta kulturmarker som överges, t.ex. ett hygge, en betesmark eller en åker. De små träden kommer tätt och växer upp till slyskog. Om denna lämnas utan påverkan sker en självrensning och en björkskog utvecklas. Björken är emellertid ett kortlivat trädslag med en livslängd på 75-100 år. Detta utnyttjas av de naturligt förekommande långlivade trädslagen ek, bok, ask, alm, som efterhand ersätter björken och bildar den slutliga naturliga skogstypen.

I det gamla beteslandskapet skiftade betesintensiteten mellan olika perioder. Björk kunde då ibland vandra in. Ofta avverkades då inte björken helt när man återupptog betningen utan träden glesades ut och djuren skickades in i området. På så sätt uppstod björkhagen, som blev så typisk i det gammelsvenska odlingslandskapet. Fördelen att behålla björken i betesmarken låg i en bättre vattenhushållning där björken dränerade marken samtidigt som den gav skugga som skyddade från fullständig uttorkning. 

På Västra Kullaberg upphörde betningen på de stora öppna fäladsmarkerna i slutet av 1800-talet. De flesta planterades igen med skog, men vissa områden bara lämnades. Där jordlagren var tunna dröjde ljungheden kvar, ibland med tätnande buskage av en, medan björk vandrade in på bättre marker. Mestadels har dessa områden genom röjningar och gallringar utvecklats till björkskog. Ett sådant område finns till vänster om stigen. På andra sidan har en sluttning ned mot Kulla mosse gallrats och inhägnats. Djuren från betesmarken i väster har släppts in och på detta sätt håller en björkhage på att utvecklas, en naturtyp som inte varit så vanlig på Kullaberg tidigare. 

Björkskogarna har nått sin slutålder och efterhand kommer de att ersättas av ekskog som är det naturliga trädslaget här. Detta kommer att ske naturligt eller genom inplantering av ek på vissa ytor.

I det gamla beteslandskapet skiftade betesintensiteten mellan olika perioder. Björk kunde då ibland vandra in. Ofta avverkades då inte björken helt när man återupptog betningen utan träden glesades ut och djuren skickades in i området. På så sätt uppstod björkhagen, som blev så typisk i det gammelsvenska odlingslandskapet. Fördelen att behålla björken i betesmarken låg i en bättre vattenhushållning där björken dränerade marken samtidigt som den gav skugga som skyddade från fullständig uttorkning. 

På Västra Kullaberg upphörde betningen på de stora öppna fäladsmarkerna i slutet av 1800-talet. De flesta planterades igen med skog, men vissa områden bara lämnades. Där jordlagren var tunna dröjde ljungheden kvar, ibland med tätnande buskage av en, medan björk vandrade in på bättre marker. Mestadels har dessa områden genom röjningar och gallringar utvecklats till björkskog. Ett sådant område finns till vänster om stigen. På andra sidan har en sluttning ned mot Kulla mosse gallrats och inhägnats. Djuren från betesmarken i väster har släppts in och på detta sätt håller en björkhage på att utvecklas, en naturtyp som inte varit så vanlig på Kullaberg tidigare. 

Björkskogarna har nått sin slutålder och efterhand kommer de att ersättas av ekskog som är det naturliga trädslaget här. Detta kommer att ske naturligt eller genom inplantering av ek på vissa ytor.

På grund av de dåliga markförhållandena hann inte heller några naturliga träd vandra in. Enbuskarna tog över helt utom på klipphällar där det är saknas jord och just därför kan man finna små gläntor inne i buskagen. Det är bara i dessa gläntor som ljung, gräs och örter från den gamla fäladen dröjer kvar. I övrigt har enbuskarna kvävt nästan all övrig markvegetation. En matta av bruna enbarr härskar men man kan hitta fläckar med låg mossa och ibland långa, stripiga blad av kruståtel. 

Flyttande småfåglar använder dessa extremt tätslutna miljöer för skydd. Till enbuskmarkernas mera fasta invånare hör häckande törnskata, törnsångare, ärtsångare och hämpling (Lanius collurio, Sylvia communis, Sylvia curruca, Acanthis cannabina). 

Enbuskagen är i övrigt extremt artfattiga. Det är dessutom svårt att öppna upp dessa områden genom röjningar. Resultatet blir att stammarna friställs och grenar med barr hänger fritt högt upp ungefär som längs stigen här. Vill man återställa fäladen måste hela buskaget tas bort eller brännas. Bränder har inträffat, men det visar sig att det sedan tar lång tid innan fäladens växtarter vandrar in. Till och med enbuskarna har svårt att komma tillbaka!

Vilken utsikt från denna plats! Den visar alla de viktigaste historiska inslagen i bergets nyttjande som format dagens landskap. Platsen där vi står är en relik av den gamla enbuskfäladen med ljung och tunnbladiga gräs som bildade ett öppet beteslandskap härifrån och ända ut till fyren västerut.

Vänder vi blicken ut över landskapet breder stora gröna fält ut sig tvärs över berget från Öresund i söder till Skälderviken i norr. I skogsbrynet mitt emot ligger den lilla Kullagården som i århundraden varit brukningscentrum för västra delen av Kullaberg. De gröna fälten som i dag är golfbana utgjorde en gång gårdens åkrar och ”kalfhagar”. Golfbanan har faktiskt medfört att det öppna inslaget i landskapet bevarats! Bokskogen bakom gården var på 1700-talet en gles ”ollonskog” där svinen troligen gick och bökade. Inom smärre hägnader fanns kanske små åkrar eller kanske togs gräset tillvara som hö för utfordring av djuren under vintern. Träden har nu slutit sig till en sammanhängande bokskog som övergår i ekskog ut mot havet. Längst bort anar vi konturen av Norra Ljungås, en av bergets högsta toppar. Där började för några hundra år sedan ett mäktigt fäladsområde som sträckte sig över alla de höga topparna på östra delen av berget bort till de bokskogsdungar som inramade Björkeröd, Himmelstorp och Haga borta vid Arild. Dessa öppna marker planterades igen med skog under senare delen av 1800-talet. Först under senare år har skogen runt Norra Ljungås avverkats för att på nytt ge plats den fäladsmark som nu håller på att återskapas. 

Kullagården – ett stycke historia På medeltiden ägdes gården av danska staten. Eftersom det fanns behov att hålla en fyr tänd ute på bergets spets arrenderades gården ut gratis mot att den som bodde där höll igång fyren (”Lyktegården” från 1564). Ungefär samtidigt fick man för sig att bryta silver på berget (se punkt 2) och gården skulle då fungera som smedja och bostad och upplåtas till en bergsgesäll (någon som fått i uppgift att arbeta med gruvdrift). Denna verksamhet upphörde emellertid snabbt, men arrendatorns ansvar för fyren fortsatte ända in på 1700-talet. Carl von Linné besökte Kullagården på sin Skåneresa 1749 och uttryckte sig mycket uppskattande om gården. Omkring 1800 delades gården i två delar och ”Nya Kullagården” strax västerut kom till. Delningen varade bara några år och den sammanslagna gården brukades sedan av Gustaf Elfversson. Han började tillsammans med sin hustru ta emot turister på gården. Han skapade turistvägar på berget och han marknadsförde berget framgångsrikt tillsammans med fotografen Peter Lundh. Dålig ekonomi gjorde att han fick lämna gården till Krapperup 1872, men han och hustrun bodde kvar och utvecklade turismen i området. Även vid ”Nya Kullagården” kom att bedrivas hotell- och värdshusverksamhet, något som lever vidare än idag i form av ett kombinerat värds- och klubbhus. Vid sekelskiftet 1900 var Mölle och Kullaberg en av Europas större turistorter framför allt med tyska besökande. Både Elfversson och hans efterträdare som arrendatorer på Kullagården grundade och kom att driva några av bygdens största hotellanläggningar: Hotell Elfversson (nu Bella Vista) och Grand Hotel i Mölle samt Rusthållaregården i Arild. 

Kullagården förvärvades 1914 av AB Kullabergs natur med kopplingar till Lunds universitet. Området kom därmed att förvaltas som ett av Sveriges första naturreservat. Det blev formellt naturreservat 1971 och inköptes av Naturvårdsverket/staten 1997.

Kullaberg ligger i ett stråk av artfattiga ekskogar som sträcker sig genom nordvästra Europa över Jylland till svenska västkusten, norra Skåne, Blekinge och Götalands Östersjökust. Ek (Quercus robur, Q. petraea) är således det naturliga trädslaget på Kullaberg och uppträder i en speciell skogstyp på bergets branter som kallas ekkratt. De mest typiska ekkrattskogarna finns på bergets sydsluttningar, härifrån och fram till Mölle, men de uppträder även på nordsluttningarna ofta tillsammans med andra trädslag. Även här finns inslag av ask i stråk där marken är fuktig.

Träden är lågvuxna ofta med krokiga stammar och kronorna är avskurna och formade av vindarna från havet. Kaprifol, murgröna och björnbär (Lonicera periclymenum, Hedera helix, Rubus fruticosus coll.) slingrar sig mellan stammarna. På marken är vegetationen framförallt rik på örter och påverkad av att träden släpper ned mycket ljus dit. Ljusälskande växter är exempelvis buskstjärnblomma och lundgröe (Stellaria holostea, Poa nemoralis). I övrigt finns bl.a. gräs som lundslok, lundelm och lundskafting (Melica uniflora, Roegneria canina, Brachypodium sylvaticum) samt örter som gulplister, gökärt, skogsbingel, storrams, sårläka och violer (Lamiastrum galobdolon, Lathyrus linifolius, Mercurialis perennis, Polygonatum multiflorum, Sanicula europaea, Viola spp). I gränsen mot den öppna marken blommar orkidéer på försommaren, mest Sankt Pers nycklar (Orchis mascula). 

Sydsluttningarnas krattskogar hyser också ett stort antal insekter. Många av arterna har en sydlig utbredning och är sällsynta i övriga Sverige. Bland spindlarna finns Atypus affinis, den enda representanten för fågelspindlarna i vårt land. 

Det mest intressanta med dessa ekkrattskogar är att de troligen funnits i dessa branter ända sedan berget koloniserades av träd. Man kan anta att både människor och djur inte nådde alla buskage ute i branterna utan lämnade dem orörda. Undersökningar av mikrolivet i marken under träden visar en artsammansättning som tyder på att skogen funnits under mycket lång tid. Således finns det mycket som tyder på att delar av dessa krattskogar är ”urskog”, något som är extremt sällsynt i Skåne. Kanske finns det endast här och i branterna på Söderåsens ravindalar.

Från golfbanan ned mot Ransvik löper en grund ravindal med den lilla Ransviksbäcken på dess botten. Vattenflödet i bäcken är svagt men det räcker för att bevara en intressant insektsfauna som är beroende av vatten. Den fuktiga marken på sluttningarna ned mot bäcken är näringsrik och täcks av en grön matta med ramslök (Allium ursinum), som på senvåren blommar i vitt. Tidigare skuggades dalen av stora almar men nästan alla har nu dött i almsjuka.

I stället rycker askträd fram och kommer troligen att ta över tillsammans med en del äldre ekar. På ett tidigare öppet fält mellan dalen och vägen ned till Ransvik har ett uppslag av ask övergått till skog. 

Nere vid stranden ligger Ransvik, tidigare inskeppningshamn för kol till fyren och numera en populär badplats och hemvist för en restaurang. Det var här det ”syndiga” badlivet blomstrade under turistepoken omkring 1900. Både kvinnor och män badade tillsammans, något som inte tidigare var accepterat och som medförde att turister vallfärdade hit.

Branternas ekskogar övergår uppe på berget i bokskog som bildar mäktiga pelarsalar i skir, ljus grönska på våren, djup grönska på sommaren och brinnande gula färger på hösten. På något sätt har bokskogen blivit ett karaktärsdrag för både Kullabergs och Skånes skogar. Här ovanför Ransvik är marken rikligt täckt med vitsippor på våren och under sommaren tar lundslok, lundgröe, lundarv, myskmadra, lundviol och gulplister över (Anemone nemorosa, Melica uniflora, Poa nemoralis, Stellaria nemorum, Galium odoratum, Viola reichenbachiana, Lamiastrum galeobdolon).

Denna örtrika typ av bokskog ersätts på näringsfattig mark av så kallad ”hedbokskog” där marktäcket på sommaren mest består av bruna löv med fläckar av gräs vanligen bestående av kruståtel. Sådan fattig bokskog finns längre fram längs stigen mot Josefinelust på kullarna ovanför parkeringsplatsen. 

Mycket tyder på att både Kullabergs och Skånes bokskogar till stor del är kulturskapade. Under tidigare århundraden gynnades boken på bekostnad av andra trädslag på grund av sin betydelse för ollonbete med svin. Vid skattetaxering värderades skogen i termer av ”en 20 ollonsvins skog”. Bokskogen mellan Ransvik och Josefinelust markeras på kartor från 1700-talet som en gles skog, troligen för bete och slåtter. Vissa öppna partier användes t.o.m. som åker. Det finns låga stenmurar i svackor som kan ha varit skydd för ollonsvin. 

Något som också tyder på att boken särskilt gynnats är att när bokträden i dag dör och faller omkull ersätts de ofta inte spontant med bok utan andra trädslag tar över. Särskilt på fuktiga ställen finns en tendens att ask slår upp när boken försvinner. Även en inblandning med ek skulle vara naturlig med hänsyn till bergets geografiska läge. 

Längre fram finns en avtagsstig med skylten ”Kullamannens grav” upp mot en höjd i skogen. Går man upp där finner man några stenar som under turistepoken omkring 1900 fick detta namn och utgjorde ett utflyktsmål för dåtidens vandrare på samma sätt som ”Kung Döse” (se punkt 4).

Vi är nu framme vid stora ”Fyrvägen”. Strax österut där skogen tar slut finns en öppen gräsmark. Här fanns tidigare (1936-2005) ett hägn med kronhjortar, Skånes landskapsdjur. Det gamla huset på andra sidan vägen mitt emot är ett ursprungligt torp, som under 1900-talet döptes till Hjortstugan. Längs en väg i kanten av gräsmarken finns ytterligare en rad hus, Kullahusen. En del av dessa var ursprungligen arbetarbostäder till Kullagården men har kompletterats med en del sommarstugor.

Nedanför stora ”fyrvägen” i riktning mot Mölle, just där den kröker, ligger en liten sjö med omgivande våtmark mellan låga kullar. Kvartärbiologiska undersökningar av sediment och torv tyder på att denna plats eventuellt var den första i Skandinavien som smälte fram ur inlandsisen för ca 17 000 år sedan. Havsytan var då så hög att området utgjorde en vik i det arktiska ishavet. 

På andra hållet längs stora vägen viker ”Gula stigen” in mot en stor öppen plats i skogen med parkering. De flesta turister som kommer till Västra Kullaberg i dag åker direkt ut till fyrområdet längst ut på spetsen. Vid mitten av 1800-talet i allra första början av turismen på Kullaberg var detta den viktigaste samlingsplatsen. Bonden på Kullagården, Gustaf Elfversson, som hyrde ut logi för turister på gården, gjorde i ordning platsen och byggde en stig norrut längs Möllebäcken som fortsatte i trappor ned för branten till Möllebäcksmal. Uppe på kanten byggde han ett antal utsiktsplatser. Han var noga med ordningen och det sägs att han krattade stigen varje lördag. Efter ett besök av drottning Josefine, gemål till Oscar I, döpte Elfversson området till Josefinelust. Än idag är det många besökare som stannar till och här gör en första bekantskap med nordbrantens klippor, malar och grottor.

Här ses återigen ett karaktäristiskt avsnitt av Kullabergs branta kustlinje med uddar, klapperstensfält (”malar”) och grottor. Området är lätt tillgängligt genom att en ravindal med måttlig lutning sluttar ned mot malen och längs en liten bäck i dalens botten finns en stig med trappor som anlades i mitten av 1800-talet.

Vid krönet finns extremt vegetationsfattiga skogar med ek österut och bok västerut. I dalgången vid bäcken växer gräsrik högört-vegetation med tuvtåtel, rörflen, älgört, strätta, fackelblomster, humleblomster, rödblära och jordreva samt ormbunkarna träjon och majbräken. (Deschampsia cespitosa, Phalaris arundinacea, Filipendula ulmaria, Angelica sylvestris, Lythrum salicaria, Geum rivale, Melandrium rubrum, Glechoma hederacea samt Dryopteris filix-mas, Athyrium filix-femina).

Gnejsberggrunden genomkorsas av amfibolit och diabasgångar. Nere på stranden kan man hitta en brun diabas som kallas ”kullait”, vilken bara förekommer på Kullaberg. 

I den östra klippbranten finns en lätt tillgänglig och möblerad grotta, Josefinelustgrottan, som bildats i en bergsspricka och är ca 5 meter djup. Uppför trapporna bakom klippan finns Lilla Josefinelustgrottan, bildad i ett stråk av kullait och med en endast meterhög ingång. Både i denna och i en grotta strax väster om Josefinelust, Fredrik VII:s grotta, har man funnit spår av härdar, sot och träkol, samt fynd av redskap i ben och bearbetad flinta. Detta visar att grottorna utnyttjats redan under stenåldern dock troligen inte som bostäder. Rester av ben visar att invånarna har fiskat torsk, kolja, pigghaj, spätta och ål. Man har också samlat blåmusslor och valthornssnäckor. Dessutom fanns ben av val, tumlare och trut.

Stigen löper här ovanför en skogklädd del av bergets branta nordsluttning. Den vilar på en bred grönstensgång i marken. Grönstensbergarten heter amfibolit. Arten vittrar lätt sönder och då frigörs näringsämnen för växterna. Vegetationen blir rik på örter och marken täcks av ramslök. I omgivningarna hittar man skogsbingel, lungört, gulplister och lundsstjärnblomma och på våren trivs vitsippor, blåsippor, vårärt och den stora rödvioletta hålnunneörten här. (Allium ursinum, Mercurialis perennis, Pulmonaria obscura, Lamiastrum galeobdolon, Stellaria nemorum samt Anemone nemorosa, Anemone hepatica, Lathyrus vernus, Corydalis cava).

Skogen innehåller en stor blandning av olika lövträd: ek, alm, ask, lönn och lind samt enstaka bokar. Denna typ av blandskog på starkt sluttande mark, ofta i raviner med nedrasade block, finns på många håll i Europa och anses särskilt värdefull i det europeiska nätverket av skyddade områden, Natura 2000. På Kullabergs nordsluttning är skogstypen dessutom starkt påverkad av vind. Efterhand som den kryper ned för sluttningen bildar den ett tätt lågvuxet kratt med mycket lind. Man kan lätt bekanta sig med denna krattskog genom att ta stigen ned till Käringmalen. Stigen börjar här och är ganska brant men det finns trappor. Det kan vara värt mödan för väl nere vid Käringmalen möter man en vacker, skyddad strand med rullstenar belägen mellan taggiga svarta amfibolitklippor som bildar uddar och raukar ut i havet. Käringmalen har fått sitt namn efter en svart kvinna, som blev avsatt på denna öde strand sedan en sjökapten, som tagit med henne på sitt skepp, tröttnat på henne. Hon räddades så småningom av ortsbefolkningen.

En öppen dal med jordmån av näringsrik amfibolitsten leder ned till en bred strandremsa kallad Ablahamn. Stranden är lätt tillgänglig och en stig binder samman den gamla båtplatsen med Nya Kullagården här ovanför. På gården finns numera ett värdshus och en golfklubb. Den odlade marken kring gården fortsatte tidigare i en sluttande, öppen fuktäng ända ned till klapperstenen.

Ängen brukas inte sedan länge, men en del växtarter från denna dröjer kvar: älgört, rörflen, strätta, humleblomster, strandlysing m.fl. (Filipendula ulmaria, Phalaris arundinacea, Angelica sylvestris, Geum rivale, Lysimachia vulgaris). En del växter som snärjmåra och nässlor (Galium aparine, Urtica dioica) tyder på gödslingseffekt. Igenväxning pågår med ask, al och sälg. 

Längs kanten av den örtrika ekskogen i öster, tvärs över dalen och längs stigen upp mot gården växer rikligt med månviol (Lunaria rediviva). De blåvioletta blommorna prunkar i försommargrönskan och de vackra fröställningarna med långsmala tunna skidor lyser under hela hösten och vintern. Arten är ovanlig i Sverige men finns i lätt fuktiga, näringsrika lövskogar söderut i centrala Europa. Under senare år har arten spritt sig även till andra dalstråk på berget bl.a. nedfarten mot Mölle vid Italienska vägen.

Den frodiga dalen med en porlande bäck ned mot Ablahamn kan vara en av traktens tidigast bebodda platser. Utgrävningar har avslöjat flera kulturlager med rester av hus och hyddor från yngre stenåldern (ca 5 000 år sedan). Unikt för detta fynd är att man använt lokala bergarter och inte flinta vid tillverkning av redskap. Bland fynden finns också trattbägare- runda lerkärl med trattformad hals som man i dag kan påträffa i Östafrika.

Många av Kullabergs branter mot norr stupar lodrätt ned i havet. Här är höjden omkring 50 meter men längre österut över 100 meter. Öppna partier med klippor och hedfragment blandas med kratt och igenväxande buskage. Heden är annorlunda jämfört med sydsluttningarna och innehåller arter som trivs i svalt, fuktigt ”atlantiskt” klimat: ljung, blåbär, kråkbär, hönsbär och ormbunkar (Calluna vulgaris, Vaccinium myrtillus, Empetrum nigrum, Cornus suecica, Dryopteris dilatata, Dryopteris filix-mas).

Enstaka lindar och ekar går över i stora igenväxningsbuskage med asp, sälg, rönn, slån, nypon, fläder, olvon m.m. (Populus tremula, Salix caprea, Sorbus aucuparia, Prunus spinosa, Rosa spp., Sambucus nigra, Viburnum opulus). 

Sikten är oftast fri ut över havet och efter stormar eller hårda vindar kan man ibland se långväga havsfåglar från Atlanten som havssula, stormfågel, tretåig mås, mindre lira (Sula bassana, Fulmarus glacialis, Rissa tridactyla, Puffinus puffinus). Andra speciella havsfåglar som uppehåller sig vid stupen är tordmule, sillgrissla och tobisgrissla (Alca torda, Uria aalge, Cepphus grylle), som häckar på skären nedanför branten. Längre österut på en hylla vid de höga stupen häckar även pilgrimsfalken (Falco peregrinus), en spektakulär rovfågel som efter många års frånvaro återvänt till Kullaberg. 

Rakt under oss ligger en av bergets större grottor, Visitgrottan, nästan 10 meter djup, lika bred och med en takhöjd på 6 meter. Man kan ta sig ned till grottan via en ganska brant stig vid den uppsatta vägskylten. Det är inte alltid möjligt att nå fram till grottan; vid högvatten är den isolerad från den plats man kommer ned till via stigen. Grottan har fått sitt namn genom att besökare under turistepoken stack in sina visitkort i väggarnas sprickor.

Många av bergets nordsluttningar har vuxit igen med buskar och träd i övre delen. Stigen fortsätter ett stycke upp i skogen och man ser inte så mycket av stupen. Man kan nå ned till dem genom att passera de bortersta borden och stolarna vid parkeringsplatsen och ta små stigar ut mot stupen. Lägg märke till de vindpinade björkarna, som påminner om dem man ser i fjällen. En annan plats att se stupen från når man genom att gå vidare från nästa tavla längs östra kanten av Kullalå ut på kanten.

Detta är en av bergets djupaste och brantaste sprickdalar ut mot havet. På bottnen finns en liten ”mal” och en fuktäng som mestadels ligger i skugga. Viken heter Kullalå och har trots stupen använts som båtplats. I en beskrivning från 1825 heter det att ”Djävulsklyftan är ett svalg med lodräta väggar, i vilket havet, fradgande och grönt, stormar in”. Stupet mitt emot den här platsen döptes under turistepoken 1900 av danska turister till ”Palnatokes skränt (stup)”.

Det berättas att Harald Blåtand, son till den danske kungen Gorm, begav sig till Kullaberg tillsammans med Palnatoke, hövding på Fyn, för att åka skidor. Palnatoke menade att han var skickligare på skidor än kung Harald, som då i sin ilska tvingade Palnatoke att åka ”ned ad den Klippe” där den var som farligast. Närmast i fritt fall landade Palnatoke nedanför stupet – och klarade sig! (Sägen behandlad i A. Oehlenschlägers sorgespel ”Palnatoke).

Kullaleden är en del av Skåneledens delled 5 runt Kullahalvön från Helsingborg via Kullaberg till Utvälinge. Kullaleden är 70 km lång och erbjuder många varierade upplevelser längs sträckan. Här finns Helsingborgs medeltida stadskärna, landborgens vackra vyer över Öresund och Danmark, de välkända slotten Sofiero, Kulla Gunnarstorp och Krapperup, stränder och pittoreska kustsamhällen, Kullabergs dramatiska klippformationer och Skäldervikens fågelrika sandstränder. Kullaleden är certifierad enligt Europeiska vandrarföreningens (ERA) kriterier för Leading Quality Trail. Det innebär en kvalitetssäkring av ledens fysiska standard liksom upplevelser och service kring leden.

Kullaleden.se Skaneleden.se EURORANDO Kullaleden: Certified Leading Quality Trail Skåneleden SL5 Street View

Havet har i alla tider varit en stor resurs. Vi har tyvärr överutnyttjat det under lång tid. Trenden kan vändas om vi alla hjälps åt. På sikt måste samhället förändras ordentligt så att näringsämnena cirkulerar i effektiva och bra kretslopp, spridningen av gifter i stor skala upphör och fisket blir hållbart.

Flera marina djur kräver genuint saltvatten. I Skånes kustvatten hittar vi bara dessa djur i norra Öresund och Kattegatt, framförallt vid Kullaberg. Under språngskiktet ute vid Kullabergs klippor är det mörkt och kallt men rikt på djurliv i vackra färger. Kullaberg är den sydligaste utposten för de rent marina arterna, längre söderut blir vattnet för utsötat. Vid Kullaberg finns, koralldjur, koraller är djur inte växter.

Växterna är avgörande för livet i havet. Växter överför koldioxid till energirikt växtmaterial med hjälp av solljuset, och de skapar syre. Det finns två olika typer av växter i havet. Blomväxter som har rötter och växer i mjuk botten och alger som växer på hård botten, där de fäster sig med hjälp av en fästskiva. Storvuxna fleråriga alger så som blåstång och sågtång är viktiga för ekosystemet.

April - Sandräkor och strandkrabbor kommer in från djupare vatten.

Maj - Hundratals små rödspätteyngel driver in från lekområdena ute i Kattegatt.

Juni - Det fullkomligt väller in larver av sandmusslor, hjärtmusslor och blåmusslor.

Juli - Nykläckta sandräkor och strandkrabbor driver i viken med strömmarna.

På hösten - På hösten när det blir kyligare i vattnet försvinner fiskar, krabbor och räkor till djupare vatten.

På vintern - På vintern råder det lugn i badviken.

Hela Skälderviken är ett viktigt område för livet i havet. Några områden har ett skydd som naturreservat eller Natura 2000-område.

Skälderviken är ett lekområde för sill och är ett mycket viktigt yngelområde för plattfisk, som rödspotta och sandskädda. Andra kommersiella fiskar som torsk, stenbit och ål jagar efter byten här. Likaså hitta ejder och andra dykänder föda här. Viken är också hem för både säl och tumlare.

Skälderviken är en vik till Kattegatt. Området består av genuint salt havsvatten och av Östersjöns utsötade via Öresund. Detta förhållande gör att utbytet mellan botten- och ytvatten försvåras och det kan leda till syrebrist på bottnarna. Risken för syrebrist ökar ytterligare när viken berikas med allt för mycket näringsämnen från land.

Kustlinjen är ett unikt område som påverkas av vad som sker både på land och i havet. Idag är detta område mycket diskuterat på grund av havsnivåhöjningen.

Stränderna längs Skälderviken är omväxlande, från sandig till bergig. Längst in i viken finns vida sandständer medan öppningen mot Kattegatt består av klippiga stränder på båda sidor.

I syd tronar Kullaberg, ett urberg av horst med höga och branta stränder.

Idag vet vi att det kustnära vattnet har stor betydelse för allt liv i havet. Ingen kuststräcka är den andre lik. Det finns klippor, klappersten, grus, sand och lera. Vattnets beskaffenhet går från utsötat i öster till genuint havsvatten i väster. Därför har vi en större artrikedom i väster medan Östersjön har en unik blandning av salt- och sötvattenlevande arter.

Ingen kuststräcka är den andre lik. Det finns klippor, klappersten, grus, sand och lera. Vattnets beskaffenhet går från utsötat i öster till genuint havsvatten i väster.

Därför har vi en större artrikedom i väster medan Östersjön har en unik blandning av salt- och sötvattenlevande arter. Landskapets form och utseende skapar olika förutsättningar för djur och växter, både ovanför och under havsytan. Klippbottnar har sina invånare och mjuka bottnar har sina.

Tumlare Phocoena phocoena.

Den enda val som uppehåller sig permanent i svenska vatten. Tumlaren är hotad och rödlistad. I Skälderviken och norra Öresund är chansen ändå stor att få se en tumlare.

Den minsta valen

Tumlaren blir ungefär 170 cm lång. Det viktigaste igenkänningstecknet på en tumlare är den låga trekantiga ryggfenan.

En skygg djupdykare

Vid behov kan tumlare dyka till mer än 240 meter.

Grunda vikar är mycket produktiva. Hit kommer mycket näring från land och vårsolen värmer snabbt det grunda vattnet. En vacker aprildag när det fortfarande är 5-6 °C ute i havet kan det vid stränderna vara 10-15 °C. På en meters djup kan den biologiska produktionen vara 10 gånger större än på 10 meter!

Växterna är avgörande för livet i havet. Växter överför koldioxid till energirikt växtmaterial med hjälp av solljuset, och de skapar syre. Det finns två olika typer av växter i havet. Blomväxter som har rötter och växer i mjuk botten och alger som växer på hård botten, där de fäster sig med hjälp av en fästskiva.

Knubbsälen är den säl som finns på svenska västkusten men också i två mindre kolonier i Östersjön, Måkläppen och i Kalmarsund. Sälarna vi ser i Skälderviken tillhör kolonin som finns på skären vid Hallands Väderö. Hanen blir omkring 170 centimeter och väger cirka 100 kg, medan honan som är lite mindre blir 160 centimeter med en vikt på cirka 80 kg. Färgen är gråfläckig.

Havet har i alla tider varit en stor resurs. Vi har överutnyttjat havet under lång tid. Nu förstår vi att vi måste hjälpa havet må bättre. Trender vänder och vi är nu på god väg när alla hjälps åt. Belastningen av näringsämnen till havet minskar, trafiken blir renare, det skapas fler våtmarker och det finns en ökad medvetenhet bland gemene man.

Kullaleden och Öresundsleden knyts samman vid Kärnan, den sista resten av Helsingborgs slott från 1300-talet. Det 34 meter höga tornet har ersatt ett torn från 1100-talet. Här kan den danska drottningen Dorotea och Barbara Brahe från Krapperup ha mötts inför en pilgrimsresa till Rom 1475. Efter 1600-talets krig revs de omgivande byggnaderna. En skylt nedanför Kärnan illustrerar platsens tidigare skeden. Den svenska flaggan vajar uppe på tornet, som fick sin krenelering genom Alfred Hellerströms försorg i slutet av 1800-talet. Hur fick flaggan sina färger? Jo, där var Oscar Trapp framme! Han besökte riksmuseet i Amsterdam och lyckades få med en bit av en svensk flagga som tagits som krigsbyte. Färgerna hade återgivits olika av olika tillverkare, men nu fastställdes de ljusa färgerna.

Faktaruta -  Krenelering är en rad fyrkantiga tinnar. Mellanrummen uppe på krönet var ursprungligen skottgluggar.

Faktaruta - Landborgen är en s.k. abrasionsbrant, dvs en långsträckt brant som skapats genom vattnets erosion.

Prins Gustav Adolf och hans gemål Margareta fick Sofiero som bröllopsgåva 1905.  Den engelskfödda prinsessan Margareta var mycket trädgårdskunnig och gav trädgården en framträdande roll. Hon ansåg att man hellre skulle använda färre sorter, men många utav varje och sätta exemplaren tätt tillsammans, något som lever kvar fortfarande, till exempel i Blomstergatan som bär hennes namn. Kronprins Gustaf Adolf, vars stora intresse var rhododendron, fortsatte trädgårdsarbetet efter Margaretas död, också sedan han blivit kung. Ungefär 10 000 exemplar av rhododendron lockar tusentals besökare varje år, särskilt under blomningstiden. På slottets hemsida får man veta senaste nytt om blomningen. Där finns också beskrivningar av de vandringar som illustrerar det kungliga sommarlivet, herrskapet och tjänstefolket, Sofieros blommor och de skulpturer som finns i parken.

Kung Gustav VI Adolf testamenterade hela anläggningen till Helsingborgs stad som övertog den 1974. Parken, som 2010 utsågs till Europas bästa park, används också för utomhuskonserter och andra evenemang.

År 1717 fanns en militär befästning i Hittarp. Under andra världskriget ansågs Hittarp ha ett läge som kunde vara känsligt för ett eventuellt fientligt anfall. Delar av byn var då avspärrade och de som bodde innanför avspärrningarna fick visa upp särskilda pass. Fortfarande finns olika typer av värn kvar från Skånelinjen, som fick sitt populära namn, Per Albin-linjen, efter den dåvarande svenske statsministern. (Bild tagen i Mölle)

Vid Serpentinvägen ligger en underjordisk radarstation som visas vid vissa tillfällen. Dess antenn sticker upp bland trädkronorna.

Nedanför Kulla Gunnarstorps slott har havserosionen lagt sandstensgrunden i dagen, en påminnelse om när havsytan var 6-7 meter högre för 4000-7000 år sedan. De lodräta sandstensavsatserna genomsilas av vatten. Området är naturreservat med bokskog, bäckraviner och bronsåldershögar, vittnesbörd om att platsen varit bebodd i förhistorisk tid.

Helsingborgs campingklubbs verksamhet startade 1932 och är unik. Till en början tältade man, men på 1940-talet ersattes tälten av vita masonitstugor som byggs upp varje vår. När hösten kommer monterar man ner stugorna och grunderna är de enda spår som finns kvar. Leden går genom området. En bit upp i skogssluttningen ligger busshållplatsen Fornminnet med förbindelser mot Helsingborg och Höganäs. Hållplatsen har säkerligen fått sitt namn tack vare de bronsåldershögar och sex stenåldersbosättningar som registrerats i närheten.

Namnet Domsten har inte med juridik att göra. Det förekommer tidigt som Dompäng, en fuktig äng, som ligger innanför Domasten. ”Domp” kan härledas ur det tyska ordet ”damp” som har med imma och ånga att göra. Vilken sten namnet syftar på är oklart.

En knubbsälskoloni håller ofta till ute på revet en bit nordväst om vindskyddet. Ibland kan runt 150 sälar ses samtidigt. De solar sig på stenarna eller ser ut att leka i vattnet in mot stranden, obekymrade om åskådare. Kalla höst- och vintermorgnar händer det att havsörnar kommer på besök. Vid sanddynerna och våtmarkerna växer jättefräken, equisetum telemateia, strandråg och sandrör.

Sliprännorna kom till under bondestenåldern och då låg de alldeles lämpligt vid den tidens strandkant. Ett sund delade Kullahalvön från Jonstorp till Viken.

Utanför har många främmande fartyg gått på grunden vid Svinbådan eller Svinaboderne, som de också kallats. Vid vrakauktioner i mitten av 1800-talet såldes mängder av bärgat gods. Omkring 1850 upprättades räddningsstationer runt om i trakten. Viken fick sin livräddningsstation 1857 och 1866 lades fyrskeppet Svinbådan ut. Detta ersattes 1960 av den fasta fyr som man ser under en lång del av vandringen.
En av många som förliste nära Svinbådan var Peder Wessel, som adlades Tordenskjold av den danske kungen. Tordenskjold var 1717 på väg mot Köpenhamn längs svenska västkusten. Det sägs att kungen ville ha förklaring till att man inte lyckats inta Strömstad. Sedan dess spekulerar man i att skeppskassan skulle vara nergrävd i sanden vid golfbanan i Viken. Flera har letat, men ingen har funnit den.

Strandningar har ofta förekommit utefter kusten. År 1850 gick koffen Jantina på grund utanför Viken och 80 000 skålpund skadat kaffe auktionerades ut.
År 1851 såldes 200 000 skålpund Javasocker, 200 kannor Bataviaarrac, cognac, rom, sädesbrännvin, cikoria och vraket efter Louise på väg från Ostindien till Köpenhamn.

Arkitekten Cyrillus Johansson anlitades när Höganäs skulle få kommunalt vatten 1932. Ta sikte på vattentornet och promenera in i Hamngatan mellan en röd träbyggnad och en gul villa med bruna ögonbryn ovanför fönstren. Hit upp gick Öresunds vatten tidigare. Den gamla bryggan finns kvar under tomtmark. Nu är den röda byggnaden privatbostad, men har inrymt både gästgiveri och tullkammare. Byggnaden flyttades hit, troligen från Helsingborg kring år 1800, och tjänstgjorde som ”tracteurshus”.

Vi närmar oss Mölle och har bostadsområdet Gylleröd på höger hand. Ovanför sticker Mölle kapells trappgavelstorn upp ur grönskan. Inuti det medeltidsinspirerade kapellet har konstnären Gunnar Valentin använt sig av lokala modeller när han utförde altartavlan. På våren är backen ovanför kyrkan blå av tidiga blåsippor. Göran Malmqvist skaldar:

     ”En ljuvlig musik:
     Fjolårslövprasslets komp till
     blåsippekören.”

Under andra världskriget kunde Mölle ha varit ett begärligt landstigningsmål för en eventuell fiende. Man skapade försvarsanordningar för att kunna spränga hamnpiren om det var nödvändigt. Inhuggna kors i kajkanten visar var det finns sprängkammare.

En inristad pegel på Mågehallen anger vattenståndet. Förutom graderingen finns årtalet 1750 och initialerna AMS och AMA inhuggna. Fortifikationsofficerarna A M von Strussenfelt och A M von Arbin besökte nämligen Mölle för att undersöka vilka förutsättningar det fanns för att skeppa ut sten till citadellet i Landskrona.

En pegel är ett instrument för mätning av vattenstånd. Just den här pegeln kan också ha tillkommit som ett inlägg i 1700-talets diskussioner om ”havets stigande och fallande”.

Strax är vi framme vid badplatsen Solviken, här finns även dambad och barnbassäng. Här fanns en gång en brygga för utskeppning av sten från brottet som låg här nedanför Barakullen. På en målning från 1867 ser man att stenbrottet hindrade vidare promenad mot Ransvik. För att Kullaberg inte skulle säljas från Krapperup för industriell stenbrytning bildades Aktiebolaget Kullabergs natur genom en insamling 1913. Nu ägs västra Kullaberg av Naturvårdsverket och är sedan 1971 ett naturreservat som förvaltas av Länsstyrelsen. Sedan stenbrytningen upphörde är framkomligheten bättre, fast sensommar och höst kan det löna sig att ta det lugnt här. Den som har tålamod kan upptäcka hannar av den sällsynta tapetserarspindeln på väg att ”knacka på” hos en vuxen hona för att tillbringa vintern i hennes håla. 

En raukliknande formation med slåtterfibblor sträcker sig mot himlen och här går leden vidare med höga trappsteg och stigar längs klippkanten. Här och var finns handtag, ledstänger eller rep att hålla sig i. Den här sträckan anses vara medelsvår. På Kullaberg har många vandrare glädje av stavar som stöttning, inte minst när det bär nerför. I bergssidan vid de s.k. Diamantklipporna finns en 15 meter bred granatamfibolitgång.

Där krattskogen slutar kommer på senvåren en mäktig doft av ramslök strax före Ransvik, badplatsen som fotografen Peter P Lundh gjorde vida känd i början av 1900-talet med vykort av badande kvinnor och män i randiga badkostymer. De tidiga ”gemensamhetsbaden” här sägs ha gett upphov till ryktet om ”synden i Mölle”. Trappor och en hiss leder ner till badplatsen och det sommaröppna Ellens Café i en byggnad delvis från 1915.
Vandringsleden fortsätter från P-platsen mellan trapporna och Mölle golfbana, men innan dess gör vi en liten avstickare till Jannes lycka och en backig genväg för den som vill återvända till Mölle.

Den rödlistade tapetserarspindeln, atypus affinis, tillhör gruppen fågelspindlar. Den bor i en silkestub, som bara sticker fram någon centimeter över markytan. Enligt Lars J Jonsson, Högskolan Kristianstad, kan det finnas ett par tusen spindlar mellan badplatserna Solviken och Ransvik. År 2013 utnämndes tapetserarspindeln till ”Årets europeiska spindel”!

Faktaruta - Krattskog är lågvuxen, vindpinad lövskog.
Buskkratt är täta vindpinade snår av buskar och träd. Mellan Solviken och Ransvik ser man hur havsvindarna har pressat buskar och träd mot bergssidan.

Höganäs museum har en kopia av P P Lundhs ateljé och äger hans glasplåtar som man låtit digitalisera och visa i ett bildspel.

På vägen genom bokskogen mot ”Jannes lycka” passerar vi ett litet kärr innan vi är framme vid ängen där gräset ”slåttras” under sensommaren med en s.k. slåtterbalk och samlas ihop med höräfsa. Här växer både fridlysta och rödlistade arter, bland annat grönvit nattviol. Stinksyska, hultbräken och platticka är annat som finns längs fägatan som leder till ett torp som fram till 1930-talet arrenderades och brukades av torparen Janne Knutsson. Råg, korn, potatis, rovor och kålrötter var grödor som förekom. Träden hamlades och användes som lövtäkt till kreaturen. Tidigare torkades också ljungen till hö.

Faktaruta - En lycka är en mindre åker eller äng i en skogsglänta, ofta inhägnad med en stengärdsgård för att stänga ute betande djur.

Här får vi en första glimt av Arild. Betrakta sluttningen mot Skälderviken. Tänk dig tillbaka till 1955, den 24 juli! I samband med utställningen H55 i Helsingborg ägde en marin övning rum här i Ladarp.
Man hade byggt åskådarläktare för bland andra Sveriges dåvarande drottning Louise. Hon var en av 125 000 personer som bevistade denna Operation Kullen, omfattande 47 olika fartyg. Höganäs kommuns fotoarkiv innehåller ett antal bilder av den minsvepning, artilleriskjutning och ubåtsjakt som ägde rum.
Åskådarna anlände i 25 000 bilar som parkerades på fälten söderut. Vägen från Ängelholm var enkelriktad hit – alla skulle ju åt samma håll – så man kunde köra i dubbla filer. Efter evenemanget enkelriktades trafiken åt andra hållet.
Längs Klötesvägen öster om Arilds hamn ligger Svensmalen, där den unge Arilds kropp sägs ha lämnat ett avtryck.  Vid Purras backe kan man kliva upp för trappsteg i branten till Arilds busshållplats.

Klötet är den närmsta badplatsen, tätt följd av en utomhusbassäng. Strax träffar vi på en björn som skådar ut över havet, en av alla spännande raukar på den här sträckan. Då är vi innanför Lockens grund nära en gammal sjösättningsplats. Vi vandrar uppför forna vagnvägar bland betande kor och får. Platsen vid en bänk till vänster om oss är en populär plats för utomhusbröllop. Här fann också Ingmar Bergman 1953 en lämplig miljö för scener i filmen ”Gycklarnas afton”.

Detta är Nabben eller Stensnäs med Nabbahögarna, tre gravhögar och en stensättning. Längst ner på udden ligger Mor Bengtas hus. Cilla Banck skriver att den lilla byggnaden är uppförd i gråsten i början på 1800-talet. ”Det var på den tid, då här var di store sillfisken, då var där 3 stycken båtar som gick i land vid Stenenäs. Det var orsaken till att mor Bengta från Kjöge byggde detta lilla hus, hon ägnade sig åt kaffeförsäljning till di fiskare som landa der.” Bengta bakade kakor, sydde barnkläder och satt ibland på en sten i hamnen och stickade tröjor och mössor som hon sålde. En väg med hennes namn leder till vägen mellan Arild och Skäret, Nabbavägen. Strax efter finns en badplats som sköts från villaområdet Stenedal.

Vi passerar en markväg som omges av staket och grindar för betesdjurens skull. Markerna är en rest av den gamla Kulla fälad, den gemensamma betesmarken för Kullen. På hösten hittar man ofta den lilla svampen papegojvaxskivling, som i slutet av sin växtperiod liknar en tussilago vid en hastig anblick. Nedanför de mellersta villorna på höjden finns ett litet rikkärr med gräs- och starrvegetation och olika mossor i bottenskiktet. Klapperstenstränderna visar tydligt hur högt strandlinjen gått i olika skeden.

Vid sjösättningen av skonerten Elida gick det illa. Den reparerades och sjösattes igen, men 1879 försvann fartyget på Nordsjön med sex mans besättning. Alla ombord var ogifta utom kapten Lock som hade familj. Ett av votivskeppen i Arilds kapell är en kopia av Elida.
 

Fakta box - Den självlärda ambulerande lärarinnan och kapellvakterskan Cilla Banck (1830 – 1906) samlade kuriosaföremål till ett litet ”hemmamuseum” och förde dagbok över händelser i trakten. Hennes bostad intill kapellet är borta och föremålen har skingrats, men dagböckerna finns bevarade.

Genom ett litet krattområde och efter en pumpstation närmar vi oss Skäret på en grusväg. Nära kulsprutevärn 776 och en badplats vinschas båtar fortfarande ner till gamla kåser. Här på strandängen växer strandkvanne, strandaster och gulkämpar. Båda sidor om Skärets hamn är växtplats för murreva, läkekungsljus, ormbunke och gaffelbräken. På stranden bildar den svarta skorplaven, Verrucaria maura, svarta beläggningar på stenblocken. In i Skäret följer vi Säldynevägen, som fått sitt namn efter en stor platt sten, Säldynan, en favoritplats för sälar.
Skäret är den yngsta hamnen i f.d. Brunnby socken och en av de yngre i Kullabygden. Namnet betyder helt enkelt ”klippan”. Förr lades båtarna till innanför några bergknallar, men 1870 började man bygga hamnen. Vintertid släpade man ut stenar, minst 25 centimeter tjocka, och lade ut på isen enligt en genomtänkt plan. När isen smälte föll de ner och bildade botten i hamnen.
Till en början bestod samhället enbart av två parallella gator, Grönadalsvägen och Sofias väg som fått sitt namn efter en hedervärd kvinna, Sofia Persson. Hon bodde i det förlängda huset näst längst åt öster på Grönadalsvägen. Utöver en egen dotter fostrade Sofia Persson fler än tjugo fosterbarn. Hennes man Olof byggde den ovanliga enstensmuren som vi delvis passerar för att ta oss till vindskyddet.
Efter bebyggelsen leder en brant backe med tolv järnskodda trappsteg upp till sommarstugeområdet vid Plidehallsvägen.
Vid Tvättehallsvägens slut ligger Svanshalls andra badplatser vars stenhällar uppvisar fossil av sjöborrar.

Man har funnit en stenåldersboplats med yxor, slipsten, knivar och pilspetsar i Rekekroken. Men samhället är ganska ungt. Under senare delen av 1800-talet flyttade många jordbrukare ut sina fiskebodar under säsongen då sillen gick till, och så småningom bosatte sig ”sjömansfiskare” på böndernas gemensamma egendom, strandmalen.
Det mest intressanta i Rekekroken ligger nedanför Gustavs plats i vattenbrynet – den kambriska kvartsiten.  Här är ett av få ställen i Sverige där den går i dagen, men hela samhället vilar på den 400 - 600 miljoner år gamla grunden. I Litorinavallen ovanför finns kvartsit i finfördelat skick.

I Jonstorp och den äldre grannbyn Görslöv har man gjort många fynd från stenåldern. Jonstorpsområdet är en av Sveriges viktigaste lokaler för dem som vill studera kusternas stenålderskulturer. Initiativtagare till utgrävningarna var Oskar Lidén (1870-1957) som tjänstgjorde som rektor vid folkskolan i Jonstorp 1909-1919. Hans verksamhet ligger fortfarande till grund för nutida arkeologer. I Jonstorps bibliotek, vid Lidéns plats, finns en del av den stensamling som han skänkte till ett litet stenåldersmuseum. Tacksamma jonstorpsbor och elever hedrade honom med en bronsplakett av helsingborgskonstnären Folke Svensson, också den numera på biblioteket. Flera gator i villaområdet på den forna möllebacken har fått namn som associerar till honom och hans fynd, till exempel Lidéns väg och Fornminnesvägen, där strandvallen var täckt av stenåldersfynd.
Sandstranden är långgrund och därför perfekt för småbarnsfamiljer, kanske ett skäl till att sommarstugebebyggelse etablerades här på 1930–40-talen nedanför de gamla gårdarna. Sanddynerna är två–tre meter höga och binds av strandråg och sandstarr. På den smala kustheden samsas hotade växtarter som ormtunga, klockljung, låsbräken och nattviol med mera vanliga arter.

En dag mitt i juni hittade vi en mängd arter intill badstranden: luddtåtel, ängsnyckel, gåsört, gråfibbla, krypklöver, trift, kråkvicker, monke, käringtand, gulvial och jordklöver, veketåg, borsttåtel, grönknavel, svartkämpar, hundäxing, strätta, kärr- och åkertistel och nattviol i ett område på några kvadratmeter.